Markus Birros obehagliga människoförakt

Markus Birro skriver i en krönika (Expressen 6/11) om farorna med att ”leka gud”. Utifrån sitt perspektiv vill han beröva andra människor rätten att besluta över sina liv och avkräver oss alla, mot Gud, oss själva, våra medmänniskor och våra familjer att kämpa för liv så länge liv finns. Birro argumenterar nedvärderande gentemot personer som strider för sin och andras rätt till en värdig död utifrån ett trossystem som majoriteten av Sveriges befolkningen inte tillhör, och utan att fråga om lov. Och detta om vårt liv, om vår död – med hänvisning till att det som skulle häva svårt sjuka personers önskan att få avsluta sitt liv på ett säkert och värdigt sätt är ”…En varm hand. En god bok. En enda människa som bryr sig.” – som om dessa personer saknar detta? Maken till självcentrerat och oreflekterat perspektiv får man leta efter.

Sedan tidigare vet vi att en majoritet av Sveriges befolkning ställer sig positiva till dödshjälp om en person lider av en obotlig sjukdom (Sifo 2010) samt att var tredje läkare är positiv till läkarassisterat självmord (att en läkare skriver ut läkemedel som en patient själv får ta). Att rätten till en värdig död trots det ännu inte är en viktig värdefråga som diskuteras på bred politisk front är ett mysterium. Trots att majoriteten av Sveriges befolkning alltså ställer sig positiva att ha större inflytande i frågan att påverka den vård hon får i livets slutskede, tycks många politiker förlamade inför det faktum att Socialminister Hägglund lagt locket på.

Vi har mött människor som lider av obotliga och med tiden smärtsamma sjukdomar som valt att strida för sin egen rätt att samla sina nära för ett tryggt och värdigt farväl innan dagen då den ”naturliga” döden inträffar – efter lång tid av meningslösa och mycket svåra plågor.

Att som Birro hänvisa till en gud som har ”utmätt vår tid” och därmed beröva människor rätten att besluta över sitt eget liv är djupt respektlöst.

Viktigt att veta i frågan är att den nya patientmaktutredningen klargör att beslutskompetenta patienter som inte lider av någon allvarlig psykisk störning har en absolut vetorätt mot hälso- och sjukvården. Det innebär till exempel att de har rätt att avsäga sig livsuppehållande behandlingar. Marcus Birro får givetvis för egen del motsätta sig denna utväg för att det är ”ogudaktigt” men att tvinga in andra i hans religiösa svärmerier är oacceptabelt.

Frågan om läkarassisterat självmord diskuteras just nu i många länder. I Quebec i Canada ligger ett lagförslag med stöd över partigränserna som, om det går igenom, kommer leda till att myndiga patienter som lider av en obotlig och allvarlig sjukdom som leder till irreversibel försämring kan få medicinsk hjälp att avsluta sitt liv. I Frankrike diskuteras en lag som öppnar rättsliga vägar för medicinsk hjälp som ”kan avsluta livet med värdighet”. Den brittiska rörelsen Dignity in Dying växer och i Sverige arbetar föreningen Rätten till en värdig död för att lyftas frågan på den politiska dagordningen.

Samtliga opinionsdrivande grupper i frågan om individens rätt till en värdig död påtalar vikten av att det finns tydliga riktlinjer som säkerställer vad som gäller – något som är viktigt för såväl patient som vårdpersonal. Om läkarassisterat självmord ska legaliseras är det med bakgrunden att det är patientens, inte någon guds, aktiva val.

Marcus Birro kommer inte att nå konsensus med oss i frågan om Gud har en plan för våra liv – vi tror nämligen inte att livet är ”heligt” för någon annan än för oss själva.

Men vi tror – det gör förhoppningsvis också Birro – att det finns goda skäl för ansvariga politiker att ta frågan om en värdig död på största allvar.

Anna Bergström, med. dr. och styrelseledamot i Rätten Till en Värdig Död

Christer Sturmark, ordförande Humanisterna