Jesus Alcala och Humanisterna

Journalisten Jesus Alcala skriver i Svenska Dagbladet (23/5) om Humanisterna och våra påstådda rötter.

Alcala anser att det inte går att skilja på tro och vetande. Här faller han in i den fruktlösa debatt som under senare decennier drivits från postmodernistiskt håll. Alla sanningar – sägs det – är subjektiva: jag har min och du har din. Men att inte ens försöka hålla isär tro och vetande dödar alla försök till seriös dialog. Alla påståenden har inte samma tyngd. Om så vore fallet skulle SMHI:s meteorologiska prognoser hamna på samma nivå som metoden att spå väder med aborrfenor.

Tro är en sak, vetande något annat. Tror gör man på sådant som man inte vill konfrontera med vetenskapens metoder. Det må vara vad som helst i religionsfrihetens namn.

Att däremot som Humanisterna plädera för ett sekulärt samhälle är ingen ”tro”, utan ett ställningstagande byggt på en dyrköpt erfarenhet: individuell frihet uppnås bäst i ett öppet samhälle där olika religioner kan samexistera utan att någon av dem tillåts styra politiken.

Alcala bekymrar sig för hur Humanisterna definierar begrepp som vetenskap och förnuft. Men vi håller oss inte med några egna definitioner; vi ansluter oss till de rådande inom vetenskapssamhället. Vetenskap är inte en uppsättning färdiga svar. Det är en metod att pröva och inte minst ompröva påståenden. Idag råder stor konsensus om att den kritiska rationalismen är ledstjärnan – inte någon naiv positivism eller övertro på vetenskapens roll i samhällsutvecklingen.

Förnuft är förmågan att kritiskt granska varje utsaga och inse att också vetenskapen kan leda fel. Förnuftet må som alla andra begrepp ifrågasättas, vilket också skett inom klassisk filosofi. Men till slut kommer man obönhörligen till den punkt då man måste fråga sig vad man vill se som ersättning för förnuftet.

”Vart ska befrielsen, vetenskapen och den fria forskningen leda människan?”, skriver Alcala. Det må var och en ta ställning till utan att hindras av förutfattade meningar, dogmer eller censur.

Alcala gör stor affär av att Humanisterna skulle tiga om den historiska grunden för våra uppfattningar. Biologen Julian Huxley var president på IHEU:s stiftelseskongress 1952, i kraft av sin roll som grundare av UNESCO. Någon annan roll i rörelsen har han inte haft. Huxley intresserade sig för den biologiska forskningens möjligheter att förbättra människan med hjälp av genetiken. Han var ett barn av sin tid. Däremot har vi inte funnit några belägg för att han – som Alcala hävdar – föreskrivit tvångsåtgärder. Påståendet att eugeniken skulle vara humaniströrelsens ledstjärna – dess ”hidden agenda” – är absurt. Lika fräckt som att hävda att eugeniken idag intar en central plats i Socialdemokraternas, Moderaternas eller Centerns program, enbart för att dessa partiers föregångare en gång stödde riksdagsbeslutet om steriliseringar.

Hur långt tillbaka i tiden är människor ansvariga för vad som kan ha sagts för länge sedan? Vi kan inte rakt av tillämpa dagens moraluppfattning på gångna tider. Samtidigt kan ingen förneka sin historia; det gäller såväl Humanisterna som alla andra. Det kan finnas gärningar eller texter som vi har all anledning att ta avstånd från. Vi gissar att det längst ner i SvD:s arkiv göms klipp som ingen idag ansvarig på tidningen för ett ögonblick ens skulle överväga att stödja.

Det är svårt att se vad som egentligen är syftet med Alcalas kritik av Humanisterna. Humanismen står i direkt motsats till rasbiologiska ideal, och det faktum att vi konsekvent tar strid för mänskliga rättigheter – inte minst kvinnors rätt att slippa religiöst förtryck – kan man inte rimligen kritisera om man inte själv har en religiös och reaktionär agenda.

Levi Fragell, f d president i Internationella humanistunionen
Staffan Gunnarson, vice president i Europeiska humanistfederationen
Christer Sturmark, ordförande förbundet Humanisterna