Bjereld fortsätter

Ulf Bjereld svarar på mitt blogginlägg i en kommentar på sin egen blogg. För enkelhetens skull citerar jag hans svar här och bemöter det på min blogg.

Bjereld skriver:

“Sturmark menar att jag likställer livräddande hjärtoperationer med omskärelse av pojkar. Så är det förstås inte. Syftet med jämförelsen är att uppvisa det orimliga i Sturmarks ståndpunkt att "barnets vilja" är ett nödvändigt villkor för operativa ingrepp. Nu nyanserar sig Sturmark och menar att livräddande ingrepp inte behöver förlita sig på "barnets vilja". Det är bra.”

Ulf Bjereld låtsas att jag har nyanserat mig, från att ha haft uppfattningen att varje sorts ingrepp skulle kräva barnets medgivande. Problemet är bara att jag aldrig hävdat detta. Av någon anledning väljer Bjereld att medvetet missförstå vad jag skrev. Min åsikt var och är att ingrepp av icke-medicinska skäl borde kräva medgivande. I ärlighetens namn tror jag Bjereld har förstått det hela tiden.

Vidare skriver han:

Men vilka fler undantag kan han tänka sig? Och vem skall ha rätten att bestämma över vilka undantag som skall göras? I abortdebatten riskerar hans argument om "barnets vilja" som grund för handling att bli ett monumentant självmål – om ett aborterat foster/ofött barn själv fått välja hade det sannolikt valt att inte bli aborterat.

Nej, det är inget “monumentant självmål”. Hela idén bakom de etiska överväganden som ligger bakom behovet av en veckogräns för rätten till abort bygger på att abort endast får ske innan fostret utvecklat ett medvetande och blivit en människa. Var den gränsen ska gå exakt överlåter jag till den medicinska kompetensen, men jag vill sannerligen inte att den ska bygga på den religiösa föreställningen att “människosjälen” införs av Gud vid befruktningsögonblicket, ett vanligt religiöst argument mot tex stamcellsforskning.

Bjereld skriver:

Jag stöder svensk abortlagstiftning fullt ut. Men kom inte och säg att det är enkla frågor.
I frågan om omskärelse av pojkar vill Christer Sturmark ändra svensk lagstiftning. Varsågod. Men så länge svensk lag gäller så måste Sturmark också ta ställning till om en svensk läkare skall ha rätt att av moraliska skäl vägra utföra en omskärelse. På den frågan duckar Sturmark. Det är inte så konstigt, för han vet att om han svarar ja så underminerar han sin egen position i abortfrågan. Svarar han nej så talar han mot sin övertygelse.

Vem har sagt att det är enkla frågor? Men Bjereld tycks vara tvärsäker på sina enkla lösningar. Jag duckar inte för frågan utan säger att de två exemplen inte är jämförbara. I det ena fallet handlar det om huruvida man ska tillmötesgå patientens önskan eller inte. I det andra fallet bryter man mot Barnkonventionen och struntar i att sätta “patienten” (som inte ens är patient!) i första rummet.

Notera att Bjereld duckar för de flesta av mina frågor i mitt tidigare inlägg. Jag repeterar dem därför här och ser fram emot klargöranden:

1. På vilket sätt är jag mer “tvärsäker” än min motdebattör i Svt Debatt och Bjereld själv?
2. På vilket sätt är det extremt att en vegetarian av djurrättslig övertygelse inte vill arbeta med att laga mat bestående av kött?
3. På vilket sätt är exemplet med omskärelse mindre extremt än exemplet med öronsnibbarna?
4. Varför ska omskärelse tillåtas enligt svensk lag, med inte öronsnibb-ritualen?

Bjereld avslutar:

Christer Sturmark avslutar med det citat jag själv anfört: "Jag säger som René Descartes: Dubium sapientiae initium – Tvivel är början på visdom." Det gläder mig att Christer Sturmark kommit till denna insikt. Nu återstår bara för honom att ta steget från ord till handling.

Det är fascinerande att Bjereld inte lyckas se sig själv i den spegel jag höll upp framför honom när jag repeterade hans citat från Descartes. Men jag försöker igen: Det gläder mig att Bjereld kommit till insikt om Descartes uppmaning. Nu återstår bara för honom att ta steget från ord till handling.