Har någonting med religion att göra?

Idag skriver jag om Segerstedtinstitutets totalblunder i Sydsvenskan. Artikeln är kortad till tidningens krönikaformat. Här följer en längre version av samma artikel.

I kölvattnet efter de många terrorhandlingar som världen har drabbats av under de senaste åren har en tankefigur slagit rot i det offentliga samtalet, som rör synen på religion och våld.

Den kan exemplifieras med Karen Armstrongs nya bok ”Med Gud på vår sida” där hon driver tesen att religion inte har med våld och terrorism att göra. Den tesen har slagit rot i den svenska kulturdebatten och det är onekligen en lockande tanke. Det vore underbart om religiösa trosföreställningar nästan aldrig hade någon dålig effekt på människornas handlande? Men tankefiguren leder fel.

I en trivial mening har Armstrong rätt: Religion har inte någon agens, ingen intentionalitet, och har därför ingen existens som externt fenomen. ”Religion” är summan av de trosuppfattningar, värderingar och handlingar som omfattas och praktiseras av de människor som betecknar sig som religiösa. Religionerna har med det synsättet uppstått i ett mänskligt socialt samspel, och formas och definieras av människor.

Med den utgångspunkten blir det en banal truism att våld inte har med ”religionen i sig” att göra, eftersom det inte finns något ”religionen i sig”.

Att religion inte skulle kunna förklara våld och terrorism följer dock inte av detta.

Religiösa försanthållanden, och ur dessa försanthållanden härledda värderingar, kan förstås förklara handlingar som är både förtryckande, våldsamma och i vissa fall kan klassificeras som terrorism. På samma sätt kan förstås religiösa försanthållanden och värderingar förklara vad vi uppfattar som positiva handlingar eller moraliska ställningstaganden. Om vi tror att religion kan förklara positiva effekter, måste religion också kunna förklara negativa effekter.

Människors trosuppfattningar (i bemärkelsen kognitiva försanthållanden) kan alltså leda till värderingar som i sin tur kan leda till handlingar. Om dessa människor dessutom förfogar över tvångsmedel (lagstiftande makt, vapen eller andra) kan deras trosuppfattningar och värderingar tvingas på andra människor. Det räcker att se sig om i världen för att konstatera att detta uppenbart är sant.

Låt mig ta några tydliga exempel: I många katolska länder råder det ett totalt abortförbud, också efter till exempel våldtäkt eller incest. Kvinnor som gör illegala aborter riskerar långa fängelsestraff, förutom att de illegala aborterna i sig ofta är mycket farliga.

Har detta med religion att göra? En traditionell kristen trosuppfattning är att Gud ingjuter en människoande, en själ, i det mänskliga embryot i samband med befruktningen. Därför anses det befruktade ägget ha ett människovärde likställt med en redan född människas. Av det följer att alla aborter betraktas som mord och att sådana mord måste beivras med stränga straff. En lagstiftning baserad på detta synsätt resulterar i övergrepp mot kvinnor. Det är synnerligen svårt att hävda att detta inte har med religion att göra.

Ett annat exempel är det stympningsstraff för tjuvar som tillämpas inom sharia i vissa muslimska länder. Även relativt liberala imamer kan ha svårigheter att helt ta avstånd från detta straff då det uppfattas som dikterat direkt av Gud och explicit anges i Koranen.

Ett tredje exempel är uppfattningen att utlevd homosexualitet är synd. Den föreställningen är stark inom islam och inom en stor del av den kristendomen. Homosexuella trakasseras och bestraffas, många gånger till och med dödas, på grund av denna trosuppfattning. Den amerikanska pastorn Kevin Swanson (som uppträtt tillsammans med presidentkandidaten Ted Cruz) förespråkar med hänvisning till Bibeln dödsstraff för homosexuella.

Det är alltså uppenbart att våld och våldsamma handlingar i många fall har en mycket tydlig koppling till religion.

Den tankefigur som vill frikänna religion från allt våld odlas i den svenska kontexten framförallt i den kulturrelativistiska diskursen. Extra allvarligt (och genant) blir det när Segerstedtinstitutet presenterar en rapport, Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism, där det påstås att samhällsvetenskaplig forskning gång på gång har ”vederlagt en kausalitet mellan religion och beteende”. Eftersom detta inte är sant inställer sig frågan: varifrån har rapportens författare fått denna uppgift?

Rapporten hänvisar till en artikel av filosofiprofessorn Scott R Sehons, ”An Argument against the Causal Theory of Action Explanation”, i tidskriften Philosophy and Phenomenological Research.

Ett närmare studium av artikeln visar det sig att rapportförfattaren Marcus Hertz i grunden har missuppfattat den. Den handlar inte alls om religion utan om huruvida ”beliefs” i medvetande­filosofisk mening (”jag tror att bollen ligger under soffan”) kan vara en ”brainstate” (neurologiskt tillsånd) och hur den i så fall kausalt kan orsaka en handling (”jag tittar under soffan”).

Professor Sehons artikel har ingenting att göra med religion som förklaring till olika handlingar. Han har själv kommenterat denna märkliga slutsats och konstaterar att ”I would not deny that religious reasons can motivate and explain behavior”.

Det är både allvarligt och genant när en rapport från ett av regeringen initierat institut, och som kan förväntas bli policy­skapande, drar så slarviga och okunniga slutsatser från forskning inom helt andra områden. Och samma budskap sprids som sagt på debatt- och kultursidor.

Istället måste vi lägga betydligt mer resurser på att förstå hur just religiösa trosföreställningar faktiskt kan förklara handlingar, båda goda och dåliga, både fromma och våldsamma. Så länge vi krampaktigt upprätthåller tankefiguren att religion inte kan förklara våld, har vi inte ens lyckats komma förbi den första primitiva förnekelsefasen och står sällsynt dåligt rustade att möta samtidens utmaningar från religiös fanatism.